En Au pairs vardag

Jag har funderat lite, som vanligt när jag inte har något att göra.
(varje dag mellan..... kolla schemat nedan^^)

Idag har jag funderat på varför jag är här.
Alltså, varför familjen behöver mig.

Yolanda har jobbat hemma ända sedan jag slutade skolan.
Jag har varit själv med barnen några få timmar, högst 3 timmar.
Barnen är 9, snart 10 och 12 år.
De kan simma, de har hemmanycklar och de sköter sig själva.

Det enda de inte gör själva är att laga mat och städa undan efter maten.
Men det är ju lätt för Yolanda att laga mat och sedan lära barnen att ställa in sakerna i diskmaskinen istället för på bänken.

Om man ska beskriva mitt liv sen barnen fick sommarlov och jag slutade skolan så ser det ut såhär:

09.00 Vaknar, skriver lite i bloggen och kollar mailen medan barnen kollar på tv.
9.45 ca äter vi frukost. Jag tvingar barnen att äta mer en ett glas vatten. Sitter och tjatar på Ale tills han ätit upp.
10.00 Börjar barnen med läxor. Jag gör mig klar, borstar tänderna och klär mig på. Sedan lyssnar jag på musik och surfar.
11.00 Spelar barnen tv-spel. Jag fortsätter surfa eller plocka undan lite i mitt rum.
(det är alltid välstädat här för att jag har så tråkigt haha)
12.00 Vi går ner till poolen. Jag solar eller ligger och slappar eller leker med barnen i vattnet, får de att sluta bråka och slåss (de bråkar varje dag!!) eller simmar medan barnen leker (för att träna).
13.30 Vi går upp, jag lagar lunch, som Yolanda oftast bestämt, eller så väntar vi på Eugenio tills han kommer hem och äter med oss. Under tiden tittar barnen på TV.
14.00  /14.30 Vi äter lunch.
15.00 Barnen börjar spela dator eftersom Eugenio ligger på soffan och sover. Jag surfar, bloggar lite och ligger och slappar/tar en powernap på min säng.
17.00 Eugenio åker till jobbet och barnen får tillgång till TV:n. TV-spel igen.
18.00 Vi går ner till trädgården igen, är det fint väder badar vi eller som idag när det är mulet så spelar de något bollspel eller badar ändå. Oftast badar jag med de, spelar med de eller så ligger jag på en filt och slappar.
19.00 /19.30 Vi går upp, barnen tittar på TV och jag tar en dusch. Sen surfar jag, bloggar eller lyssnar på musik.
21.30/22.00 Middag.
23.00 Barnen går och sover.

Till detta ska det tilläggas att jag försöker få barnen att göra annat; spela "vanliga" spel (kortspel, frågesport mm) eller rita t.ex men det är aldrig intressant.
Jag brukar försöka sitta med och kolla på när de spelar tv-spel men tröttnar fort då spelet är tråkigt och barnen bara pratar catalan.
Och eftersom Yolanda har gjort ett schema på hur och när de får spela och när vi ska vara utomhus så följs det ju till punkt och pricka och det blir ingen spontanitet i det hela.
Dessutom är hon ju hemma, så jag känner inte att jag kan styra hur mycket som helst.
De lyssnar ju hellre på henne...

Försöker även kolla på TV men jag står inte ut.
Det går inte att kolla på en serie man känner igen, där rösterna är fel och munnarna rör sig skitfult pga. dubbningen.
Det går bara inte :P
Till och med Simpsons är dubbat.
Jag menar, Bart och Homer ska låta som de gör, inte som en spanska miffon ^^

Införde en regel om att de skulle prata engelska när jag var med, den har inte funkat en enda sekund.
De glömmer och jag har tröttnat på att tjata.
De är för vana att prata catalan, vilket jag kan förstå.

Jag har väldigt mycket tid till att fundera, planera, söka jobb (jag är HET på AMS haha), börja planera min resa hem med hur jag ska packa osv.
Har redan börjat ta ner lite kort som sitter på väggarna.
Känns underbart att det snart är dags att packa.
Oh, I can't wait.

Men som sagt, varför behöver de mig här?
Jag finns här hela tiden, jag följer barnen vart de än går, men de behöver mig aldrig.
Om de inte ska ha en flaksa i kylen som de inte når.
Men då finns det ju stolar som funkar lika bra som en Au-pair....

(nej, det här var inte negativt menat, det är bara en stor fundering jag har. Jag känner mig så otroligt inte behövd)