En Au pairs vardag

Ibland känner jag verkligen inte för att leka med barnen.
Det är bara så.
Barnasinnet finns men inte alltid.
Jag är vuxen.

Dessutom leker de ju så bra tillsammans!
Så när jag är med är det mest ett sällskap.
Jag sitter, tittar på, säger till de att inte göra illa varandra och ibland är jag med i själva spelandet...

Och numera jag hatar frågan "Vill du spela kort?".
Nej, jag vill inte spela kort längre, för varje gång vi gör det skriker ni, ni fuskar om jag går ifrån bordet och är allmänt hopplösa.
Jag säger till er varje gång men ni säger bara att det var ett skämt.

Ja visst, små barn.
Det är ett skämt.
Varje gång är det ett skämt.
Men om jag inte hade kommit på ert fusk då?
Då hade ni ju aldrig sagt något...

Jag har massor med tålamod med barn.
Barn är krävande och det vet jag.
Det visste jag långt innan jag åkte hit som Au pair.
Jag var beredd på det.
Men även jag tröttnar på vändtian och svälta räv....
Det är inte så utamanande liksom.

Det är i såna stunder, när jag får frågan om kortspel eller fotboll,
som jag är så sjukt tacksam över att kunna säga att jag måste fixa tvätten.
För det är sant.
Work before play.
Och tro det eller ej, men jag njuter av att vika t-shirts och kalsonger då.